Flickan och Kråkan (Michael Wiehe)
Jag satt häromdagen och läste min tidning
En dag som så många förut
Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt
Som en efter en har ta’tt slut
Då såg jag en bild av en flicka
Med en skadskjuten kråka i famn
Hon springer iväg genom skogen
Så fort som hon någonsin kan
Hon springer med fladdrande lockar
Hon springer på taniga ben
Och hon bönar och ber och hon hoppas och tror
Att det inte skall vara försent
Och flickan är liten och hennes hår är så ljust
Och hennes kind är så flämtande röd
Och kråkan är klumpig och kraxande svart
Och om en stund är den alldeles död
Men flickan hon springer för livet
Hos en skadskjuten fågel i famn
Hon springer mot trygghet och värme
För det som är riktigt och sant
Och hon springer med tindrande ögon
Hon springer på taniga ben
För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
Att finns det liv, är det aldrig försent
Och jag började darra i vånda och nöd
Jag skaka av rädsla och skräck
För jag visste ju alldeles tydligt och klart
Att det var bilden av mig som jag sett
För mitt hopp är en skadskjuten kråka
Och jag är ett springande barn
Som tror det finns nå’n som kan hjälpa mig än
Som tror det finns nå’n som har svar
Och jag springer med bultande hjärta
Jag springer på taniga ben
Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
Att det redan är all’es för sent
